som spår överallt

Vi drar täcke
ser våra ansikten
och bygger kors
vita rader
som pärlor och band
över åkrarna
smälter fyra uddar
spikar rostar i dy
Det har regnat mycket
den hösten

paus
för att andas
liknar svavel

Vi drar täcke
ser på våra händer
dunungar faller
långsamt i fingrar
en spikar fast
små trubbiga nubb
hjärtat flisar och fäller
hår från nål och strå

liknar svavel
för att andas
start

Vi drar täcke
ser våra ryggar
framåtlutade hänger
handrygg vid tiljor
häftar ryggrads
pärlband mot ruggad
ytan som trä

på grund av stigmatisering avlägsnade ( eller kort och gott, skuld)

Längst ned på höger sida, bakom den vita dörren. Allra längst in i kulverten:

På stålborstade bänkar ligger tiotusen aborterade pojkfoster och ruttnar.
Anteckningen i journalen lyder klingande lätt och lojt:
”På grund av stigmatisering avlägsnade.”

I salarna mellan 34 och 37:

På neonatalavdelningarna står kuvöser tomma
under bländande, gröna värmelampor i väntan på
kvinnobröst att bränna håliga mellan skinnfickor
fyllda med rivmärken och ätna tårkanaler.

På plastade frottebritsar vilar tunga ögon strimmiga röda.
Sänket tynger långt ned i halsen och vita särkar och blodiga underliv
samsas om luft att fördela på andetag under kommande år.

På rökrumsbänkens vinröda gallon står:
”Att vara en enfilig väg är som att vända ögonen in och ut
är som att blöda utifrån.”
Mot bänken pressas cigarettglöd. Mot bänken pressas livmoderblod.

 

Utanför:

På bästa sändningstid i köpcentrat,

en eftermiddag klockan fem.

På varje tv, skärm och projektorduk

meddelar den restaurerade nyhetsuppläsaren

om det lyckade avlägsnandet.

 

 

I kulverten marscherar bödlar.

Det händer att finsoffan,
gulmjuk med kattklors klösande,
glider, sjunker så djupt in i ryggraden
att allt det mjuka, varma blir till skärande
småsmåsmå skalpeller mellan revbenen.

Att den sätter sig under höger lunga
och blåser fjädrar och dunungar in under spjällen.

Som att andas moln.

Rosaskimmrande lägga sig till rätta
och låta himlens blå linda nyckelbenen
och dra smekvind invid hårötternas fästen.
Där mjäll och hud samsas om mellanrum
ömsom strukna av mjukhand,
ömsom av hårdhand med arbetarskaft
och veners röda, tunna saft.

Rötters vävande, en snårskog av rådjursögon,
uggleslag och korpnäbb
mellan spindeltrådar av glas.
Vanedjur önskar tillbaks istrådar,
snöstänglar, änglar fallna på vit skare.
Harfots spår att följa in bland hemvan svärta.
Tamdjurs raggresta päls och ylande
skär djupskåror i varmylle
och ryggradsfingrar är förlorade
till vingklippta fjälls tystnad.

pappa kan inte stirra. jag kan klämma ur den sista droppen vin ur plastpåsekadavret.

Jag lämnar barnen: en. två. tre. Pappan kan inte stirra.
Han kan knappt öppna ögonen faktiskt. Kan titta lite slött
i marken. Jag har nya skor. Undrar om han ser. Kommenterar inte.
Jag är glad. Bränner iväg leenden och hejsanhejsan!
Blinkar inte och hans, pappans ögon hänger väldigt långt ned i marken.
Puss på barnen: puss.pusspuss.pusspusspuss.
Klackvänder på gummisula och nyckeln till kroppen har vridit om,
gångjärnen är välsmorda, funkar som de ska. Andas luft,
så mycket luft. Luften är spänd och ren.
Åker kort väg hem till tre rum och lågt i tak, hängiga tapeter
och ickemöblerade yttepytterum med små nallar i hörnen.
Det tar emot lite att plocka bort dem, sätta dem på platser barn inte valt,
korrigera och ordna. Ta ansvar. För guds skull kvinna,
du måste ta ditt ansvar! Håll käften! Vad vill du?
ekar jag och duschar.målar.restaurerar.korrigerar.ordnar.
Jag ska bli ett annat. En annan än jag. Den andra, gamla.
Ska jag inte vara nu. Två dagar ska jag vara Mitt. Mitt i mig.
I livet är fler år än jag kan räkna till eller färre än jag skulle önska.
Vet inte men tänker jag så tränger jag bort. Jag har en kropp
och jag har välfylld pappershög med önskningar.
Den röda pennan vill bocka av. Hela kroppen skriker Bocka av.

Sen skriker skallen att den inte vet hur den gör.
Då blir jag frustrerad och trött och lägger mig på golvet
och låtsas att jag är Amelia Earheart som flyger ensam över Atlanten.
För att jag kan och lite för att visa det för andra.
Ta ditt ansvar, du måste ta ditt ansvar kvinna.
För att jag kan bli Amelia på köksgolvet mellan otömda soppåsen
och korrigerade leksakerna. Jag kankankan inte rubbas
från kalla köksgolv eller torka bort skiten som bränner ur restaurerade ögon.
Jag kan klämma ut den sista droppen ur plastpåsekadavret med vin
och jag kan klä fram en höft ur det stora ingenting
och jag kan nog vara vacker emellanåt om jag bara vågade.
I två dagar ligger jag på kalla köksgolv och sveper över Atlanten
och jag dricker nog för mycket Rom i någon bar i något land
jag glömt namnet på och jag hittar nog hittepåkärleken
i de där förfallna rummen och jag har ett pianos tangenter
dolda bakom höger öra som en påminnelse om att jag alltid kan spela
Fur elise tills jag somnar och vaknar på kalla köksgolv
med bara spindlarna på listerna som sällskap.

göteborgskravaller. febernätter. sammetshud eller, hur jag lärde mig något om kärlek

Det finns ingen poesi i Jag.

Stålhättor. Febernätter.
Nattskift.
Mellan Rum. Skrift.
Göteborgs
kravaller. Alla faller
en, faller
Alla. Årsringar.
Svartögon. Mensvärk. Blodsbror.
Ensambarn. Liten men stor. Undercut/Uppercut.

Cut you open. Jämställdhetsknull.
Lull,lull vagga barnen.
Hets mot folkgrupp. Upp
på barrikaden.

Feminista anarkista.
Överkänslig. Underängslig.
Så jävla barnslig. Punk. Punkt!

Det finns ingen poesi i Vi.

Världsmärtsamhälle. Empatikonto.

Sammetshud. Hittepågud. Sci-fi hjärna.
Deportation. Störta diktatorstron. Pulsa aorta.

Gråtrunkeri. Det viktiga är att existera
fri.
Antidepressi-
va mediciner. Mellangärdeslag.
Tungspets över rygg
rad. Hallgolvsligg.
Ensamtrygg. Finns ingen lagomkärlek.
Smek. Smek. Smek!

När du klyver får jag etsa samman. När jag
delar får du sätta ihop. Loop-loop-loop.

samhällsbotten, kampkostym, försvinna i blod och eld eller något om arbetare.

Döda slut och leda ledan
bort från förbannade livssvedan. Det
som blindar blindar.
Bedrar, bedarrar och narrar en
och den andre klänger repet runt halsen,
svänger benen i dansen. Scen
– konsten att catch the moment som sig bör.
Missa chansen, lägg dig. Alla dör. Kör,
en sjunger om sig. Luftlätt svänger rep
över rygg, smeka trygg och het. Lek
med eld, eld, eld och fyll halsar med våld som
föder våld som föder våld som eld
som springer ur bälg. Rinna över, koka hett.
Behöver inte springa mot röda ljus. Klinga
mot glas ur sand, ligga naken i hård
manshand. Ligga naken på plåt-taken.
Ligga naken i isvaken. Naken!
Ensam/lugn och knuffar likvagn
uppför brantjävel. Utanför självet
flyter blodflod, envar ska resa stenstod. Rista
namn över mista. Rista svar på frågor
som inte går att tala. Uppå stod,
gjut svala i bergskristall. Bryt ryggen kall
mot lågor. Hundra år ska stjäla, nagga, ta ifrån
stoff som krälar i sluten vagga.

Bygga en ramp för att skapa avtramp. Ta sats,
bygga bort barlast från samhällsbotten. Toppen
vill ingen stenstod, ingen blodflod, ingen gjuten
svala. Kom! Låt oss tala, mala ord till sågspånsmjöl
att bryta bröd från en säker död. Drabba samman,
svabba golv rena från blod! Där i mörkret stod
folket med kolonn i bröst. Smolket med gemensam röst
från bröst av fabriksdamm. Ackompanjemang av
marginaliseringsmördade som reste sig ur damm
grav, evighetsslav med sylvass uppsyn och kampkostym

99%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Allmännytta,betongkomplex
och höghustak.
Sträck mig. Ryggrak. Jag är systemväck
och vitmjölskex. Psykosspak
och suicidal. Jag är ”upphittat” på en skitig flyer.
Nigga,hoe och rom. Sval.Het. Det förväntade.
Ingen quitter,ingen dyer. Jag är den eftersläntrade.
En apati so
ro,ro,ro tills luften är fri att bli
till för alla. Bli det jag vill,vill och vill ni veta
vad jag såg i Lyckans land?
Där var det tand för tand och band.
Den procent som var rik var vit
och band, band, band
den som fick försörjningsstöd,som behövde
mera bröd. Glöd till sin slitna tro
eller någonstans att bo. Procenten
hade samhällsskydd,skoskydd,fallskärm,
solskärm och kunde alla momenten.
De som krävs för att bli ombrydd,prydd
med berättigande för sin existens. Det känns i magen.
Välkommen Jantelagen och bostadsrätt
kan alla köpa till sina barn. De bor mitt i stan,
gör på rätt sätt. Lever glada dagar
och har fulla magar, tomma ord, fulla halsar, tomma bord.
Kulturella, sociala kapital och val
att vända kappan efter högervinden.
Får en smäll på kinden och vänder ryggen till
mig som har dubbeljobb, utbildningsångest
och folkölsfest,
mste välja hyra framför mat. Det kanske finns
någon rest. Kan äta tomt prat
och tänka på det dyra jag vet finns att sippa.
Om jag hade haft mellanmjölksblod, stenstod
runt min fot och raka tänder. Saknat sorgkanter
på mina händer. Ni ska lyssna när jag bänder
upp låset på spargrisen,få upp flåset
när jag avskaffar barnfattigdom och skillnad mellan
klass och klass. Andas tungt så ska jag andas lätt,
rätt och på mitt sätt. Alla ska få sin del, en hel. Vi ska få
samma regler i samma spel.

Dancing to the heartbeats!!

27.

slåss.älskling

Det finns ingen annan förklaring,

allt du behöver veta är att jag bara är här för att slåss.

Du får sprätta det som går att sprätta,
bända det som går att bända
och skala allt tills du tror att något annat skall ges.

Men du är förgäves. Det är förgäves.
Vi är alltid förgäves.

Det enda jag kan är att slåss. Hårt mot himlarna
och haven. Hårt mot kanterna av trubbigt stål
och hårt mot kanterna av trubbigt glas.

De infekterade ruvarna får rivas
tills de slutat blöda och bildat hud
som är den mest ärriga av vävnader.

Jag kan berätta hundra historier, gnida in
under dina ögon varför jag är.
Kanske den om när jag satt i ett fönster
och stirrade på ljuspunkter från nöjesfältet.
Hur jag rökte hundra cigaretter
och släckte dem alla i mitt förkrympta hjärta.

Kanske den om hur iskuken trängde in
i svalget och borrade sig ut mellan nyckelbenen.
Hur jag kippade efter luft genom utgångshålet
och förbannade de stunder jag lett
åt hundarnas grinande gap. Nu är jag
hundarna.

Det finns ingen annan förklaring.
Jag är bara här för att slåss.

Mot himlarna om de är skyiga,
tunga och fosterbärande.
Mot steloperationen de utförde
när jag lindade in mig i vitmanglade lågor.
Klar med det här livet. Klar med dig
om du insisterar. Du får gå
om du önskar min tillåtelse. Jag kommer inte
be dig stanna eller följa.

Leda dig i band från den egna handen
viskar jag i dina öron.
Skrik att du är här för att slåss.
Min röst kommer att bära just det.

26.